Monivent ger nyfödda luft i rätt mängd: “Precis vad vi behöver”

Tänk dig in i det här: ditt efterlängtade barn föds, men andas inte. Nu gäller det att få luft i lungorna. Men hur mycket luft är för mycket, och hur lite är för lite? Går det att kontrollera mängden för att undvika hjärnskador, lungskador och hjärnblödning? Möt grundaren Maria Lindqvist och vd:n Karin Dahllöf på Monivent.

Ska vi börja från början? 

Maria: Det kan vi göra. 2012 gick jag på Chalmers entreprenörsskola, där jag och ytterligare två studenter blev ihopkopplade med Pontus Johansson, en mycket entusiastisk barnläkare, som presenterade ett jättespännande projekt för oss. Det handlade om att få bättre koll på vad du ska göra när du tar hand om ett barn som inte andas spontant och som behöver ventileras. Pontus beskrev det som att “man jobbar i blindo”; i en studie som Pontus deltog i där man mätte på manuell ventilering av 10 nyfödda barn var det stora varianter i givna tryck och volymer, många gånger långt utanför det rekommenderade intervallet. Det här borde man göra något åt, var den självklara slutsatsen.

Hur såg lösningen ut då?

Maria: En testutrustning som kunde mäta tryck och flöde vid ventileringen hade tagits fram enbart i syfte att användas för studien. Utrustningen var stor som en kundvagn, som man rullade in i förlossningsrummet. Den gjorde jobbet, men skulle aldrig kunna användas i den dagliga vården. Det vi har kämpat med under de här åren är att produktutveckla: att ta fram en trådlös sensormodul som bara är 5 centimeter, och som kopplas in i andningsmasken. Här mäter vi flödet till och från barnet, och skickar sedan data till en extern skärm. Vi kan se volymen på den utandade luften, och visar också tryck, frekvens och läckage. Vi har jobbat mycket med att ta fram en användarvänlig lösning som klarar att mäta på ventileringen av så små barn, och vi är nu precis i fas med att börja använda vår produkt på barn, på riktigt.

Spännande och viktigt, verkligen. Hur länge var ni 3 i företaget? 

Maria: Inte länge. Bara under året i skolan. Efter examen fortsatte jag att driva bolaget på egen hand; det fanns inte projektpengar nog för tre löner. Jag var nyfiken på vad jag skulle kunna göra, och ville driva det i min riktning. Det var kanske inte det klokaste.

Hur menar du då?

Maria: Jag hade inte gjort om det på det sättet, om jag säger så. Det är en häftig resa, men också en tung resa att göra som ensam grundare i det dagliga arbetet. Även om jag haft förmånen och glädjen att jobba med riktigt duktiga personer på utvecklingssidan, som varit med nästan från bolagets början, så är det viktigt att ha någon som delar både ängslan och glädjen på samma nivå. Från början trodde jag att jag var bäst som ensamvarg, men jag har blivit motbevisad.

Vad har varit tuffast i att vara själv?

Maria: Att gå igenom alla tvivel på vägen, innan man vet att det håller, att det är något som kunder och användare verkligen vill ha. Det vet du med säkerhet först när du har betalande kunder. Att utveckla en produkt som den här tar väldigt lång tid, och jag har mött många motgångar på vägen. Jag hade behövt någon längs vägen, så att vi hade kunnat hjälpa varandra upp när de var tufft. Jag minns fortfarande, jag tror det var 2014, då jag nästan hoppades att styrelsen skulle säga upp mig. Jag kunde inte säga det själv, och de tänkte inte säga orden åt mig, så det blev inte så. Jag fortsatte. Så det är ett råd till andra entreprenörer: hitta någon som du bildar ett team med.

För nu är ni ett team, du och Karin? Berätta.

Ja, längs vägen har vi varit flera i teamet på utvecklingssidan, men länge var jag ensam i affärsdrivandet. Sedan 2018 finns Karin med, och det var bland det bästa som kunde hända. Det är jätteroligt att kunna bolla vardagliga frågor med någon. Redan när vi åt lunch första gången kände jag: “henne vill jag jobba ihop med”; personkemin fanns där direkt, och ingen av oss bryr oss så mycket om titlar. Det sammanföll med att jag några månader senare fick mitt första barn, så jag skulle gå på mammaledighet, och att Karin tog över som vd kändes helt självklart.

Från vilket håll kom du in i detta?

Karin: Jag har jobbat för internationella medtech-bolag och inom life science i snart 30 år. Jag har en bakgrund som biomedicinsk analytiker, även om det nu är många år sedan jag jobbade på ett sjukhuslabb. Mina uppdrag har handlat om företagsledning, marknadsföring och försäljning i internationella bolag; jag har innan jag kom till Monivent veckopendlat både till Holland och Skåne. Jag tyckte att det vore skönt att komma hem till Göteborg och jobba här. Under 2017 sökte jag nya utmaningar, och fann Monivent, som sökte en säljare. “Det är ett fantastiskt bolag med en fantastisk produkt”, berättade en före detta kollega till mig, som också sitter i styrelsen. Jag tog kontakt med Maria, och berättade att jag kunde hjälpa bolaget inom försäljning och marknadsföring. Och på den vägen är det. Sedan jag anslöt har jag också ägnat mycket tid åt att dra in pengar genom att hålla investerarpresentationer; det i sig är ett fantastiskt sätt att komma in i bolaget och lära sig om teknologin. Och jag måste säga att Maria har gjort ett fantastiskt arbete på egen hand. Det är genomtänkt och ordning och reda på ett sätt som inte ens många av de stora bolagen har. Det är kul att vara i ett sådant här bolag, som dessutom gör en enorm nytta.

Kompletterar ni varandra?

Karin: Ja, verkligen. Jag fortsatte i vd-rollen när Maria kom tillbaka i oktober 2018, och hon gick över i rollen som affärsutvecklare och produktchef. Hon är verkligen experten på produkten. Vi är lika i att vi vill ha det strukturerat. Och vi är olika i att … jag vill gärna ha lång framförhållning, och ha total överblick. Maria har lärt mig att man kan lösa det också om något oväntat kommer upp och framhållningen inte är så värst lång.

Maria: Vi är inne och pillar i varandras arbete nästan på varenda grej, och samarbetar i nästan allt. Det funkar väldigt bra, eftersom vi har en gemensam grund. Det blir en jättebra match. Nu har jag alltid Karin, i samma rum, som jag kan bolla med, som förstår utmaningarna, och jag kan dela den glädjen med när det går riktigt bra.

Vilken är den stora utmaningen för er nu?

Karin: Vi lanserar en ny produkt på marknaden under 2020. Eftersom vi är ett litet bolag gör minsta lilla avvikelse att lanseringen kan dröja. Om något akut händer får vi ägna oss åt att lösa det istället för att arbeta med det vi planerat. Om nya kostnader dyker upp behöver vi fundera på var vi kan skära ner.

Maria: Vi växlar fas som bolag just nu: från utveckling till lansering. Vi har i och för sig en produkt ute för utbildning och träning. Just nu finns produkten på de mest prestigefyllda centren runt om i Europa: i Frankrike, Österrike, Schweiz, England, Norge och i Australien.

Men vi ska ut på marknaden på riktigt nu, och fokuserar mer på försäljning. Vi har dessutom börsnoterat bolaget i början på året, och därmed är vi ett publikt bolag som är under luppen på ett helt annat sätt. Just nu finns produkten på de mest prestigefyllda centren runt om i Europa: i Frankrike, Österrike, Schweiz, England, Norge och i Australien.

Hur stort är det problem som produkten löser?

Karin: 10 av 100 av alla nyfödda barn kommer inte igång och andas. De flesta av dessa får man “igång” snabbt, men mellan 3 och 6 av 100 barn kräver att en barnmorska, sjuksköterska eller barnläkare verkligen tvingar ner luft i lungorna på dem. Det som sker den första minuten är helt avgörande. Man kan använda en blåsa som man trycker på med handen, eller en apparat som pumpar in luft. Man är utlämnad till fingertoppskänslan i båda fallen, i en stressad situation som den här kan det lätt bli för stora volymer luft, och lungorna på ett nyfött barn kan var mycket känsliga; det finns en risk för kroniska skador på lungor och hjärna. Om barnet får för lite luft och inte tillräckligt med syre kan det leda till hjärnskador. I Sverige är det väldigt ovanligt med dödsfall i samband med födseln; 99 procent av alla dödsfall sker i utvecklingsländer. Men vår produkt kan verkligen göra skillnad på alla marknader.

Hur då?

Maria: Jag visar på dockan här, som är specialgjord hos en filmstudio utanför London. Jag sätter på masken över näsa och mun, och till masken kopplar jag vår sensormodul, som trådlöst skickar data till skärmen här. Genom att titta på kombinationen av parametrarna kan man förstå vad som är fel, och justera så att siffrorna blir gröna, för att undvika att skador uppstår innan dess att barnet börjar andas av sig själv. Den viktigaste siffran bland dessa är volymen på den utandade luften, den som varit i lungorna.

Vilka kommer att bli era kunder? 

Karin: I första hand förlossningsavdelningar, som kommer att ha flera sådana här system vid sina så kallade barnbord, dit man tar barnet när det inte andas. Om det handlar om tvillingar bör man givetvis ha minst två system och barnbord förberedda. Samma beredskap bör man ha om det är svåra förlossningar, för tidigt födda barn eller kejsarsnitt. Ofta är neonatalavdelningen, alltså när man tar hand om barn som behöver vård efter födseln, involverade i beslutet att köpa in denna typ av utrustning.

Vad och var är Monivent om 5 år?

Karin: Om 5 år har vi kommit utanför Europa. Vi har fått ok från FDA (USA:s motsvarighet till läkemedelsverket) för att sälja på den amerikanska marknaden. Och vi har tagit fram andra produkter, som bygger på samma teknologi: att med en trådlös sensor mäta tryck och volymer i en ansiktsmask. Det är precis det som väckt stora reaktioner när vi visat prototypen: att vi bakat in allt i en trådlös lösning, utan sladdar och slangar. Det är liten, smidig lösning som går att använda i andra applikationer, och bygga in i andras lösningar. Om 5 år är vi minst 10 anställda, jämfört med 4 medarbetare idag. Och vi har distributörer som känner sina kunder, som förstår vilken skillnad produkten gör, och som kan utbilda dem på ett sätt som räddar liv. Vi har verkligen bara börjat den här resan. Och vi ser att vi är på rätt spår; när vi är ute på kongresser och mässor kommer folk fram och tittar och testar. En läkare blev stående och sa storögt: “Oh my god, oh my god. Det här är PRECIS vad vi behöver”.

Text: Mattias Åkerberg, Please Copy Me

Foto: Paul Wennerholm, Madterrier